Vänta på en försenad vän på t-centralens tunnelbanestation en vardageftermiddag. Jag har svårt att umgås med människor, men torgskräck har jag inte. Jag är en som observerar. Trivs bra med att befinna mig mitt i en folkmassa, så länge jag får vara osynlig och bara studera.

Jag studerar ögon, försöker se bakom och lära känna, även om jag egentligen vet att jag omöjligt kan veta.

Jag förstår mig inte på att dela in människor i fint och fult. Alla människor är så vackra för mig, det blir extra tydligt när jag studerar deras ögon. Där finns alltid känslor, och känslor är alltid vackert. Det ger mänsklighet och komplexitet, och för samman.

Det känns bra att då och då få påminnas om, att vi egentligen är väldigt lika.

Ni kloka, jag känner att jag tjatar, men ni är ju förjävla bra på att förgylla mina nätter!

Sitter på tåget mot helvetes-tentan och lyssnar på lugn musik när mp3-spelaren känner av stämningen och, mitt i en låt, självmant byter till "My apocalypse" av Metallica. Kan inte låta bli att le och tolka det som att den tycker jag tar skolan på lite för stort allvar..

Löv rusar fram över marken, fåglar tumlar runt okontrollerat högt ovanför. Vinden skriker i träd och i öron, våren var inte välkommen riktigt än. Idag passar det mig fint. Stormen gör världen lite mer levande, och mig med den.

När man kommer på sig själv med att ha staring contest mot reklamaffischen på tåget. Han bad om det.

Plötsligt, oväntat: Du är vacker för du är människa. Du är inte annorlunda eller mindre värd än de andra.
En värme i bröstet (jag har insett att det är där inne någonstans alla känslorna sitter).
Lite rakare i ryggen. Vågar lyfta blicken. Är det det här de kallar självkänsla?
Det är ju såhär det ska kännas! Bevara, bevara, snälla låt det inte försvinna.

När konduktören på tåget har en bra dag och inte är rädd att visa det. Säger hej och tack, skrattar, skämtar, småpratar. Allt med ett genuint leende i ansiktet. Sprider ut det till trötta passagerare. Ingen kan undgå att smittas, får hela vagnen att lysa upp för en stund.

Fascineras över hur sammankopplade vi är, och hur mycket vi påverkar varandra. En samling främlingar som samtidigt får uppleva hur stämningen plötsligt blir lite varmare tack vare en annan människa. Ingen pratar om det, och det går inte att ta på, men det känns i luften och någonstans inombords.

Idag har varit en bra dag. Födelsedag, tårta, presenter. Blivit alldeles bortskämd av familjen och fått känna mig fin i nya kläder. Ändå har jag haft det väldigt tufft att hitta något som berört mig tillräckligt djupt för att känna att det egentligen betyder.

Fast kanske ändå. Just nu. Ensam i mörkret på rummet och äntligen låta lugnet infinna sig. Glömma alla krav och få vara sig själv fullt ut. Prata med en fin vän om allt och ingenting och vänta ut tröttheten tills det inte längre går att hålla ögonen öppna.

Spontant skratt åt en rolig filmreplik. Passerar förbi obemärkt för det mesta. Kan betyda desto mer efter en jobbig dag. Skratt är verkligen inte att underskatta.

Att känna det egna leendet över någon tokig smådetalj speglas hos personen brevid på föreläsningen.

Att vara väldigt noga med att inte se på varandra för att undvika att bryta ihop i skratt.

Att kanske någon gång misslyckas och känna hur det inte spelar någon roll vad resten av salen tycker.

Härligt djupa, fina, peppande, ärliga diskussioner med andra människor. Sådär så man blir alldeles varm innombords. Kunde inte ha önskat mig en bättre kväll. Det finns nog inget som betyder mer. Jag är så tacksam att ha så fina människor i mitt liv.

Att du är mänsklig. Att du kommer göra misstag. Notera dem, dra lärdom av dem, förlåt dig själv.

Förlåt dig själv.

Låter konkret, enkelt. Är fruktansvärt svårt. Men det går, ett första steg är att inse att det måste göras. Nu fortsätter det åt rätt håll!

När hunden på över 15 kg fortfarande anser sig vara knähund.

"Vilken härlig hund du har" och så ett leende. Som automatiskt genererar ett leende tillbaka. Några sekunders ljus och värme, emellan och inombords. Måste ta till vara, och lära mig bevara.

Jag måste hitta en mening med vardagen. Utan en mening är det svårt att orka. Jag tror att meningen går att hitta i de små stunderna. De små vardagshändelserna som får oss att reagera, känna, tänka efter, förändras. De som inträffar hela tiden, men som vi ofta glömmer lika fort. Jag vill minnas dem. Ha något att se tillbaka på när allt känns hopplöst. Meningslöst. Behöver se att det finns en. Mening.