Har svårt att samla tankarna, svårt att få ner sammanhang i ord. Tur man har kameran att uttrycka sig med. Fick litet fotouppdrag nu på eftermiddagen, blir glad över alla möjligheter att fotografera kända och okända människor, jag lär mig så mycket av att analysera bilderna på efterhand och söka efter vad jag gjort bra och vad som var mindre bra. I sommar får jag förhoppningsvis hålla på med det i flera veckor, längtar!

Ljumt vårregn på solvarm asfalt.
Se till att andas in ordentligt och spara känslan av doften.

Äkta och ärliga känslor och tankar.

Jag tycker det är sorgligt när behovet finns att dölja och maskera tankar, känslor och personlighet. Därmed inte sagt att jag är bättre själv. Inte alls.

Tänker att det inte är svårt att förstå att man mår dåligt och känner sig vilsen när samhället är Fake. När idealet är photoshoppad och sminkad till oigenkänlighet. När musiken är skapad helt i dator för att helt sakna äkta känsla.

När idealet är att se ut som och låta som en maskin, precis som alla andra, hur ska man då veta vem man egentligen är? Hur ska man finna modet att söka och finna sig själv? För jag känner mig så långt ifrån den människan man kan komma. Samtidigt som jag är så jävla rädd att sticka ut och vara fel.

Egentligen ville jag nog bara säga att jag tycker det är så fint när man trots allt får uppleva det äkta. Och att jag tror samhället skulle må bättre om alla slutade sminka sig och började lyssna mer på Dylan, typ. Fast ändå känna efter och välja själv liksom.

Att vakna upp utan tryck över bröstet till ett soldränkt rum.

Den rubriken hade man inte förväntat sig på bloggen. Men jag tycker om situationen. Stor sal med stora fönster som släpper in dagsljus. Tystnad bortsett från skrivljuden. Fokus. Att omges av folk som är helt inne i sitt. Att själv få fokusera på sin uppgift, och emellanåt ge sig paus för att observera och reflektera lite.

Fin vårpromenad i vacker värld.
Fin musik i ny spellista.
Fina nattliga samtal, med otroligt fina och begåvade vänner.

Vi bestämde att det inte alls var shoppingväder idag. Det var chipsväder.
Struntade i affärerna och kröp ner framför en hyrfilm med ett rör Pringles istället.

Vänskap kan verkligen innebära mycket smärta, det är svårt att bry sig så mycket om. Men när det fungerar är det himla fint. Finare än det mesta.

Knäppkväll. Flumkväll. Energikväll. Inspirationskväll. Gladkväll. Brakväll. Nu ska jag skriva en låt och kanske springa några varv runt huset. Kram!

Hittills idag har jag

Läst klart ett kapitel i skolboken
Skrivit en marknadsanalys
Damsugit huset och städat rummet

Det finns inte mycket som går upp emot känslan av att ha uträttat något bra.
Det behöver förresten inte vara så uppenbara saker, för när jag tänker efter har jag även

Varit snäll mot mig själv i både tanke och handling
Varit snäll mot och ställt upp för människor jag tycker om
Sagt hej till och lett mot en främling

Egentligen går det nog att hitta något bra man gjort varje dag. Om inte annat har man tagit sig igenom ännu en dag i det svåra som kallas livet. Jag hoppas verkligen att du som läser kan se och uppskatta det fina just du har uträttat. Om inte annat är du fin som bara existerar.

Förundras över hur bra jag mår i natt. Ligger i sängen med hunden tätt intill, chattar med fina människor, njuter av bra musik. Känner mig märkligt närvarande och levande. Känner att jag plötsligt existerar fullt ut och att jag inte skulle vilja vara någon annanstans än just precis här och nu. Det känns fantastiskt fint.

Det är något speciellt med en syskonrelation. När man växt upp så nära inpå någon är det som att man förstår varandra på en annan nivå. Med bara blickar kan vi hålla hela konversationer utan att omgivningen märker det. Även om vi ibland bråkar vet jag att han skulle stå på min sida om så resten av världen vände sig mot mig, och jag skulle göra detsamma för honom.

Vad fint det kan kännas att ha någon som bara lyssnar. Någon som säger rätt saker och leder rätt. Uttrycket lätta på hjärtat har aldrig känts mer träffande. Jag är övertygad om att jag just blev av med en stor massa av något mörkt som tidigare trängdes i bröstet.

Att plötsligt inse att det är möjligt att tänka framåt igen. Känna att det är okej att finnas lite till, att det är värt att prova på och göra planer, att det kanske faktiskt kan fungera och bli bra.

Att för en stund hitta tillbaka till drömmarna som fanns där innan. Surfa runt på nätet, kolla upp, skriva ner, känna vilja. Jag kan inte minnas när jag senast kände vilja och motivation till något. Utan drömmar och mål finns inte mycket. Det får jag inte glömma.

Tycker lite synd om den som aldrig fått sitta på bryggan under en stjärnklar himmel efter ett nattligt bastubad.

Att få sätta sig ner och känna tröttheten i musklerna och lugnet i huvudet efter en lång dag av hårt fysiskt arbete. Det blev som vanligt en fin påskafton ute på landet med släkten. Nu är löven krattade och påskbrasan brinner fortfarande nere på stranden, ikväll blir det bastu och årets första dopp i havet. Glad påsk ni fina!

Sätter mig längst ut på bryggan. Fötterna snuddar vid vattenytan och sprider ringar. Vinden krusar havet och svalkar precis lagom. Sjöfåglar kuttrar mjukt med varandra och örnarna spanar ner på oss från gråmulen himmel.

En mindre förflyttning av tyngdpunkten och jag omsluts av iskallt vatten. Jag gör det inte, men tycker om känslan av tanken. Vattnet och havet är min vän och trygghet.

Gå in i något med övertygelsen att man är urkass och kommer misslyckas. Inse att man har utvecklats och faktiskt är ganska bra. Igår var jag modig, utmanade och överträffade mina förväntningar på mig själv på flera plan. Jobbigt, men vad bra det kändes efteråt!

Gårdagens Earth hour spenderades i nedsläckt rum med mysfilt, värmeljus och en bra bok. Fick en påminnelse om hur ständigt uppkopplad och uppdaterad jag är i vanliga fall. Ska försöka bättra mig, tror det kan vara bra att koppla ner ibland.

Hur skulle jag klara mig utan musiken? Hur skulle jag annars lugna mig, så som jag kan lugnas av att sätta mig vid pianot, släppa tankarna och låta musiken formas som den vill? Hur skulle jag få utlopp för allt som trängs inombords om jag inte hade musiken som verktyg till att förstärka känslorna, stärka självförtroendet, eller framkalla tårarna?

Vad skulle jag göra just nu? Om jag inte för en stund sen, när allt kändes ledsamt och ensamt, kunnat plocka fram mp3n, lägga mig på sängen, och sätta på välbekanta låtar. Blunda, låta tonerna fylla kroppen, följa med i texten, ta in orden, känna musklerna slappna av. Andas. Bara sådär blev luften lättare att andas. Så länge jag får ha musiken klarar jag mig.

Jobbat hårt och faktiskt uträttat något under dagen. Ikväll förtjänar jag att vara snäll mot mig själv. Ikväll tillåter jag inga hårda ord. Jag är bra, sådetså!