Vänta på en försenad vän på t-centralens tunnelbanestation en vardageftermiddag. Jag har svårt att umgås med människor, men torgskräck har jag inte. Jag är en som observerar. Trivs bra med att befinna mig mitt i en folkmassa, så länge jag får vara osynlig och bara studera.

Jag studerar ögon, försöker se bakom och lära känna, även om jag egentligen vet att jag omöjligt kan veta.

Jag förstår mig inte på att dela in människor i fint och fult. Alla människor är så vackra för mig, det blir extra tydligt när jag studerar deras ögon. Där finns alltid känslor, och känslor är alltid vackert. Det ger mänsklighet och komplexitet, och för samman.

Det känns bra att då och då få påminnas om, att vi egentligen är väldigt lika.