Tror jag upprepar mig, men finns inte mycket jag tycker så mycket om som att få möjligheten att fotografera människor. Eller kanske framförallt känslan efteråt, när jag kollar igenom bilderna och faktiskt ofta känner mig nöjd med mig själv och resultatet. Känslan av att lyckas göra fina människor rättvisa. Visst är jag självkritisk, men kan ändå känna att jag tycker jag är ganska bra på vad jag gör. Jag borde verkligen se till att ägna med tid åt sådant jag tycker om. En väldigt fin eftermiddag blev det, tack för att ni lät mig ta del av er lycka.

Luta sig mot en stam och observera folkmassan under underbara blommande körsbärsträd i Kungsan. Söka ögonblick och ta mentala fotografier de gånger avtryckarfingret inte hänger med eller räcker till. Pojken på pappas axlar som sträcker upp händerna och försöker nå det rosa taket. Äldre paret på bänken som sitter tyst och stilla med solen i nacken och observerar rörelsen precis som jag. Lilla tjejen som vänder sig upp mot mamma och säger bestämt "Alltså, det är såå vackert."

Att fokusera på det fina och utesluta det som känns fult och ovesäntligt (för att försöka framstå som sådär klok och metaforisk). Men lite så är det faktiskt när jag plockar fram makro-objektivet. Att det liksom är väldigt lätt att glömma omvärlden när man kryper runt halvt uppochned i en underbar värld av vårblommor och småkryp på jakt efter nya spännande kompositioner och perspektiv.

Kvällsljus, kvällsbris, vårvärme,
Underbara underbara vårregn,
Vackra hotfulla vatten.

Pianospelande, fotograferande, skrivande, paintkluddande, photoshoppande, gif-fil-skapande. Underbara kreativitets-inspirations-perioder och alla möjliga tänkbara sätt att få utlopp för dem.

Kreativar av mig i program som ger barndomsminnen. Prestationslöst(?) Jag tror fortfarande ordet är fel men hittar inget bättre, så det får duga. Eller kanske var det helt rätt ändå, för någon vidare prestation är det inte när jag målar.

Men vet du? Jag bryr mig inte.

Att vilja skapa.

Vakna till en underbar morgon och ge sig direkt ut i skogen. Hoppa över glittrande rännilar av smältvatten från gårdagens snötäcke som idag fick ge efter för vårsolen. Känna hur allt är så fint att det liksom gör lite ont bröstet och man bara vill lägga sig ner på marken och existera ett tag.



Sparade glittret.

Underbart opålitligt aprilväder just nu! Värmande vårsol och kylig snöstorm på en gång, och måsarna skriker somrigt ovanför.

Hit flyr jag vardagen, låter mig omges av naturen. Går vart jag vill, gör vad jag vill, ser ut som jag vill. Ingen ser, ingen bryr sig.

Går barfota fast det egentligen är för kallt ute. Njuter av att känna naturens ojämnheter mot fotsulorna. Mår så bra av att få andas frisk tyst luft, och av en oförstörd himmel. Här kan jag släppa allt. Ingenstans mår jag så bra.



Här får jag känna mig fri.

Välkommen upp, som jag längtat!

Hittade en bortglömd julklapp i form av en målarlåda och några pappersark. Bestämde mig för att ge det ett försök. Släppa tvivlen på min egen förmåga. Skapa för att skapa, inte för att prestera. Måste erkänna att jag tyckte om det! Kunde glömma omvärlden för ett tag och bara koncentrera mig på färgerna och på att fånga känslan från morgonens promenad. Blir lite glad av tanken på den lilla högen tomma ark som finns kvar i en låda på rummet.

Bror var indian inatt. På morgonen fick jag följa ett spår av färgglada fjädrar till tåget. Tänkte att folk måste undra var de kom ifrån. Skyndade mig ta till vara på leendet.

Idag vill jag spara solen.