<3
Ni
Jag glömmer bloggen, ska försöka bättra mig men det är mycket nu. Ville bara säga att det är rätt fint ändå att inse att det finns folk som bryr sig om. Även om jag aldrig vill oroa. Jag har svårt att inse att jag kan betyda och påverka så, men under de korta stunder jag förstår det känns det väldigt fint, om än skrämmande. Skrämmande och obehagligt att känna tillit. Men jag skulle inte vilja vara utan det och vill sträva mot att uppnå det oftare.
Egentligen ville jag bara säga att ni är så jäkla underbara.
Tack för det.
Tack för det.
-
Sudden rush of self confidence
Tar till vara på.
Jag är fan bra, skiter i resten.
Skogen
Flytt
Kontrakt påskrivet, om drygt två veckor blir det flytt och nytt!
Glädje, lättnad, förväntan!
Pyssel
Mammas presentinslagning blev åt det mer personliga hållet i år. Jag är inte säker på vad hon ska tycka och är garderad med två mindre personliga (om än noga utvalda) pocketböcker inuti paketet. Men det viktiga för mig var egentligen själva pysslandet där jag som vanligt förvånades över hur lätt jag glömmer annat och över hur bra jag mår varje gång jag blir uppslukad av något nytt kreativt projekt. Mer sånt framöver!
Tavlorna
Jag har ett lejon som vakar över mig om nätterna. Det är så fint vad tavlor kan göra för stämningen och känslan i rummet. Och så fint att ibland låta dem sätta igång fantasin och ta mig bort till andra platser och verkligheter. Jag fick ett ryck för ett par dagar sedan och fixade en tom vägg som nu bara väntar på att fyllas, det ser jag fram emot.
Ensamhet
Bra sådan. Familjen är borta och jag har börjat dagen med att storstäda huset. Vet inte om det går att förstå hur fint det kan kännas, men då det vanligtvis är kaos och ganska äckligt här hemma kan känslan av ett städat hus kan göra mycket för mitt mående. Nu låter jag musiken fylla huset och bara sitter en stund och njuter av renheten.
Inget
Här kommer mina smått oordnade, lite för ärliga och fullständigt ointressanta tankeströmmar just nu, i brist på annat att göra.
Sitter på jobbet sedan två timmar tillbaka och känner att jag har inget jag riktigt behöver eller vill göra. Lyssnar på spotifylistan vid namn tomhet och skriver blogg istället.
Idag är sista dagen på jobbet och solen verkar försvinna lagom tajmat till dess att min semester börjar, men det ska faktiskt kännas fint med lite ledigt ändå. Har inga som helst planer bortsett från en helg i augusti, herregud vågar jag? Jag känner för att dra iväg någonstans ensam och bara få ta det väldigt lugnt, får se vad det blir av det. Nästa vecka kommer antagningsbeskedet till högskolan så sen blir det till att söka bostad för fullt, vet inte hur det ska gå, men på något sätt ska det nog ordna sig.
Igår var en jobbig dag till en början, jag klantade mig på jobbet, fastän det sen kom fram att det ärligt talat inte var så mycket mitt fel. I vilket fall resulterade det i att jag satt på en sten mitt ute i ingenstans och bara ville försvinna. Ingen vidare konstruktiv lösning, men min hjärna fungerar inte riktigt så bra som jag skulle önska just nu. Jag ägnade tiden åt att ringa ett par samtal jag länge kämpat för att våga ringa, bara för att hamna hos jävla telefonsvarare båda gångerna. Något som drog ner mig än mer. Men idag känns det mest bra att jag vågade ta steget, nu vet jag att jag kan klara det igen en annan dag.
Regina
Jäklar vad jag är kär i det albumet, herregud vad begåvad hon är
Kan inte välja en favorit, gillar varenda låt
Lyssnalyssnalyssna!
Lyssnalyssnalyssna!
Smärta
Benen värker efter mycket promenerande och plötsligt känns det lättare i psyket, på samma sätt som det gjorde när myggorna kalasade på mig på midsommar. Jag är inte säker på om det är något fint att fysisk smärta känns som en välsignelse, men just nu tänker jag se det så. Det kan ju knappast ses som negativt att längta efter myggen :)
Lugn
Korridorerna och studion folktomma då många tagit tidigt midsommarledigt. Våningen fylls istället av bra musik från rummet brevid, där personen inte verkar känna några vidare hämningar när det gäller volymen. Plötsligt kändes väntan bara sådär fin och fridfull.
Strunta i det
Pratade med en så klok människa igår. Pratade om självkänsla, övermedvetenhet, att alltid skämmas över sig själv. Så gav hon mig en uppgift: "Strunta i det." Det låter så simpelt. Och vet du? Det är det också. Just nu sitter jag mittemot en människa på tåget, och jag skiter i om han ser på mig, om han tycker jag är ful eller vad det nu är jag brukar nojja över. Jag skiter i det. och tack vare det spårar inte kroppen och psyket ur som det annars gör i den här situationen. Helt underbart.
Leenden
Sparar lite leenden.
De kommer sig framförallt av härliga personligheter framför kameran.
De som kommer in med massvis av smittande energi, drar skämt, skrattar och ger självsäkra modelleenden.
De som är så nervösa till en början, men efter en stund hittar fram till ett självsäkrare leende och verkar positivt överraskade till resultatet.
Han som kikade in i studion, vardagligt klädd och med håret lite ostyrigt för att meddela att han bara skulle fixa till sig lite. Kom tillbaka oerhört prydlig med skjorta, slips och vattenkammad frisyr. Det värmde att han tog det på sådant allvar, och bilden blev därefter.
Egentligen ler jag över varje ny person som kommer in i studion. Alla är unika och jag njuter varje sekund av chansen att få studera och jämföra så många olika typer av personligheter.
Njuter av situationen där någon annan står i centrum för uppmärksamheten, samtidigt som jag är den som har kontrollen. Det ger mig den självsäkerhet jag bara kan uppleva bakom kameran.