Fastän man egentligen inte orkar. Så känns det sådär bra efteråt.

Egentligen känner jag inte ilska mot andra. Om någon behandlar mig illa hjälper jag till genom att trycka ner mig själv än mer. Det är ett problem, ilska känns som något befriande, jag vill bli arg.

Så idag tänker jag vara det. Ni förstörde mig. Jag gjorde inget fel. Jag trodde det länge, men nu vet jag att det inte var så. Det var ni som gjorde fel och jag tänker inte längre vara okej med hur ni betedde er.

Det reparerar inte skadorna, men är ett steg framåt.

Nattlåt. Går på repeat. fin. Kände för att dela.

Så fick hon sin klippa vid havet
Lindrar tillfälligt brist på närhet med solvarma berg vid glittrande vatten.
Just nu känns det fint.

Bra hårdag, lila nagellack och en fin solnedgång. Det behöver inte vara mer, jag glömmer mig.

Sträck på dig för fan. Lyft blicken. Vägra sänka den för andras blickar. Le. Skit i att det känns falskt. Le ändå. Om så bara bara lite lite. Gör det.

Eller mottaglig? Övermottaglig? Alla sinnesintryck plötsligt så mycket starkare. En konstig känsla som inte går att beskriva. Hör alla ljud tydligare, noterar och känner stämningar i sorlet. Ser ansiktsuttryck och kroppsspråk. Noterar ljuset och provar på att se omgvningen i svartvita dokumentärbilder. Fryser tiden i fotografier men behåller sorlet och tågets dunk och pys. Det blir vackert. Sparar bilden och känslan. Kanske var det närvaro?

Har svårt att samla tankarna, svårt att få ner sammanhang i ord. Tur man har kameran att uttrycka sig med. Fick litet fotouppdrag nu på eftermiddagen, blir glad över alla möjligheter att fotografera kända och okända människor, jag lär mig så mycket av att analysera bilderna på efterhand och söka efter vad jag gjort bra och vad som var mindre bra. I sommar får jag förhoppningsvis hålla på med det i flera veckor, längtar!

Ljumt vårregn på solvarm asfalt.
Se till att andas in ordentligt och spara känslan av doften.

Äkta och ärliga känslor och tankar.

Jag tycker det är sorgligt när behovet finns att dölja och maskera tankar, känslor och personlighet. Därmed inte sagt att jag är bättre själv. Inte alls.

Tänker att det inte är svårt att förstå att man mår dåligt och känner sig vilsen när samhället är Fake. När idealet är photoshoppad och sminkad till oigenkänlighet. När musiken är skapad helt i dator för att helt sakna äkta känsla.

När idealet är att se ut som och låta som en maskin, precis som alla andra, hur ska man då veta vem man egentligen är? Hur ska man finna modet att söka och finna sig själv? För jag känner mig så långt ifrån den människan man kan komma. Samtidigt som jag är så jävla rädd att sticka ut och vara fel.

Egentligen ville jag nog bara säga att jag tycker det är så fint när man trots allt får uppleva det äkta. Och att jag tror samhället skulle må bättre om alla slutade sminka sig och började lyssna mer på Dylan, typ. Fast ändå känna efter och välja själv liksom.

Luta sig mot en stam och observera folkmassan under underbara blommande körsbärsträd i Kungsan. Söka ögonblick och ta mentala fotografier de gånger avtryckarfingret inte hänger med eller räcker till. Pojken på pappas axlar som sträcker upp händerna och försöker nå det rosa taket. Äldre paret på bänken som sitter tyst och stilla med solen i nacken och observerar rörelsen precis som jag. Lilla tjejen som vänder sig upp mot mamma och säger bestämt "Alltså, det är såå vackert."