Korridorerna och studion folktomma då många tagit tidigt midsommarledigt. Våningen fylls istället av bra musik från rummet brevid, där personen inte verkar känna några vidare hämningar när det gäller volymen. Plötsligt kändes väntan bara sådär fin och fridfull.

Pratade med en så klok människa igår. Pratade om självkänsla, övermedvetenhet, att alltid skämmas över sig själv. Så gav hon mig en uppgift: "Strunta i det." Det låter så simpelt. Och vet du? Det är det också. Just nu sitter jag mittemot en människa på tåget, och jag skiter i om han ser på mig, om han tycker jag är ful eller vad det nu är jag brukar nojja över. Jag skiter i det. och tack vare det spårar inte kroppen och psyket ur som det annars gör i den här situationen. Helt underbart.

Sparar lite leenden.
De kommer sig framförallt av härliga personligheter framför kameran.

De som kommer in med massvis av smittande energi, drar skämt, skrattar och ger självsäkra modelleenden.

De som är så nervösa till en början, men efter en stund hittar fram till ett självsäkrare leende och verkar positivt överraskade till resultatet.

Han som kikade in i studion, vardagligt klädd och med håret lite ostyrigt för att meddela att han bara skulle fixa till sig lite. Kom tillbaka oerhört prydlig med skjorta, slips och vattenkammad frisyr. Det värmde att han tog det på sådant allvar, och bilden blev därefter.

Egentligen ler jag över varje ny person som kommer in i studion. Alla är unika och jag njuter varje sekund av chansen att få studera och jämföra så många olika typer av personligheter.

Njuter av situationen där någon annan står i centrum för uppmärksamheten, samtidigt som jag är den som har kontrollen. Det ger mig den självsäkerhet jag bara kan uppleva bakom kameran.

Kanske lite omuntert, men älskar låten och den beskriver allt ganska bra, det kan kännas fint när man själv inte hittar orden. I övrigt har jag haft en bra första dag på sommarjobbet, jätteglad att jag fått ett så roligt och lärorikt jobb.

Tror jag upprepar mig, men finns inte mycket jag tycker så mycket om som att få möjligheten att fotografera människor. Eller kanske framförallt känslan efteråt, när jag kollar igenom bilderna och faktiskt ofta känner mig nöjd med mig själv och resultatet. Känslan av att lyckas göra fina människor rättvisa. Visst är jag självkritisk, men kan ändå känna att jag tycker jag är ganska bra på vad jag gör. Jag borde verkligen se till att ägna med tid åt sådant jag tycker om. En väldigt fin eftermiddag blev det, tack för att ni lät mig ta del av er lycka.

Bryta mönster. Upptäcka nya vägar. Det är lätt att bli fast i gammalt, tryggt. Fint när man vågar prova annat, att få nya insikter om sig själv och sin omgivning.

Plösligt var himlen blå igen, hade nästan glömt att den fanns där bakom, kanske blir det sommar i år också. Om fem veckor infinner sig ledigheten för mig. Längtar. Vad fint det är att längta egentligen.